För ett år sedan vid den här tiden så var vi på förlossningen inne på timme jag vet inte vad 36 kanske, ett evigt vankade och väntande. Det kändes då som att vår lille prins fortfarande var lika långt ifrån att komma ut som han hade varit de senaste 14 dagarna, detta trots värkar och allt som hör till. Men mindre än ett dygn senare så kom han faktiskt ut tillslut.
Har under hösten tänkt och funderat mycket kring just vår förlossning och jag är faktiskt väldigt glad att jag fortsatte hos förlossningspsykologen trots att jag tyckte det kändes onödigt och bortkastat ibland. Men det har hjälpt. Har fått hjälp att få ordning på alla känslor och tankar, kunnat sätta ord på det som förut kändes ogripbart och stressande.
Så här i efterhand om man ser på tiden som gått från nyårsdagen fram tills idag så fattar jag inte att jag stod ut. Två veckor är lång tid... Det var tur i oturen att vi inte hade så mycket att jämföra med :)
Imorgon firar vi loppans första födelsedag! Lite sentimental blir jag nog :)
Weee Grattis till lilla Loppanpyret från Lisa, Mathias, Mille och magen!
SvaraRadera